1941 LO-kongressen centraliserar beslut om avtal och strejk

SAF hade ända sedan 1909 framfört krav till LO på att fackföreningsrörelsen måste centraliseras.

På LO-kongressen 1941 görs två viktiga ändringar i LO:s stadgar, dels berövas medlemmarna rätten att rösta om avtal och dels berövas förbundsstyrelsen sin strejkrätt.

Kongressbesluten innebär ett krav på att det i alla förbund måste vara förbundsstyrelsen och ingen annan som bestämmer i frågor om avtal och stridsåtgärder. Det vill säga att det är förbjudet med beslutande medlemsomröstningar.

Kongressbesluten innebär också att om ett fackförbund tar till stridsåtgärder som berör fler än 3 % av de egna medlemmarna, så har LO-ledningen vetorätt – dvs i praktiken måste beslut om stridsåtgärder godkännas av LO-ledningen.

Problemet är alltså inte längre bara att medlemmarna lokalt saknar konflikträtt, de är också förbjudna att rösta om framförhandlade kollektivavtal och inte ens förbundsledningen har längre någon strejkrätt. Alla beslut om avtal har centraliserats till förbundsledningen och alla beslut om konflikt har i praktiken centraliserats till LO-ledningen.

Allt i enlighet med SAFs önskemål. Dessa stadgeändringar är en direkt konsekvens av huvudavtalet (Saltsjöbadsavtalet från 1938) mellan SAF och LO.

LO och dess förbund har centraliserats i omgångar under hela 1900-talet.