1906 Decemberkompromissen

Decemberkompromissen innebar att LO erkände SAFs §23 som en förutsättning för kollektivavtal.

I "kompromissen" ingick att SAF erkände arbetarnas rätt att organisera sig fackligt, men detta betydde i praktiken inte mycket. Den s.k. Decemberkompromissen var ingen kompromiss, utan en fullständig seger för SAF och är än idag avgörande för kollektivavtalets utformning.

SAFs §23 fastslog "arbetsgivarnas rätt att fritt antaga och avskeda arbetare, att leda och fördela arbetet och att begagna arbetare från vilken förening som helst eller arbetare stående utanför förening".

SAFs §23 (idag kallad §32) upphöjdes till allmän rättsgrundsats av Arbetsdomstolen i början på 1930-talet. Detta innebär att arbetsledningsrätten fick lika stark ställning som om det vore en lag i den svenska arbetsrätten.

Decemberkompromissen innebar också att LO för första gången körde över de lokala fackens självbestämmande och i detta fall tvingade 6 lokala fackföreningar att avbryta sina pågående konflikter och skriva på avtalet. Decemberkompromissen var både ett svek och ett nederlag som LO tvingades till under hot om lockout av 100.000 arbetare och vräkning av deras familjer mitt i vintern. Det är inte svårt att förstå att detta var ett svårt beslut, men det som är obegripligt är att LO i efterhand väljer att kalla Decemberkompromissen för en framgång i den egna historieskrivningen.