1938 Saltsjöbadsavtalet

På Grand Hotel i Saltsjöbaden slöts ett huvudavtal mellan LO och SAF den 20 december 1938, som blivit själva sinnebilden för "den svenska modellen".

Saltsjöbadsavtalet (huvudavtalet) innehåller bl a regler som begränsar parternas rätt att ta till stridsåtgärder och man slår fast att "samhällsfarliga" konflikter inte är tillåtna.

Den officiella myten är att parterna på den svenska arbetsmarknaden gör överenskommelser i samförstånd och utan statlig inblandning. Problemet är bara att denna bild inte riktigt stämmer. Saltsjöbadsavtalet kom till under hot om att ifall parterna inte själva kunde komma överens så skulle staten ingripa med lagstiftning. Dessutom hade staten redan ingripit med lagstiftning 1928 till arbetsköparnas fördel, nu hotade man att återigen inskränka fackets handlingsutrymme med mer lagstiftning. Statliga ingripanden har hela tiden funnits, både reellt som 1928 och som ett hot att "ifall ni inte gör som staten vill då ingriper vi". Att staten inte lägger sig i är bara en myt. Arbetsköparna har hela tiden varit beroende av statligt skydd.

Föregångare till Saltsjöbadsavtalet var den statliga s k Mammututredningen som förespråkade flera olika begränsningar av stridsrätten. Mammututredningen utgjorde det hot som tvingade LO att acceptera begränsningar i stridsrätten.
Arbetsköparna i SAF hade länge velat ha ett huvudavtal och föreslog ett sådant redan under Storstrejken 1909. Det dröjde dock till 1938 innan LO var redo att skriva under.

I Mammututredningen föreslogs följande inskränkningar i fackens handlingsfrihet:

  1. Förbud mot strejker vid samhällsviktiga företag;
  2. Fullmakt för regeringen att ge laglig kraft åt medlingsförslag eller att framtvinga skiljedom;
  3. Lagstadgat förbud att verkställa omröstning om medlingsförslag, vilka antagits av förhandlingsdelegerade;
  4. Förbud mot blockad och bojkott, utom i samband med avtalskonflikt

Liberalen Svante Nycander talar klarspråk i Svenska Dagbladet 65 år efter Saltsjöbadsavtalets tillkomst:
”Det politiska trycket, hotet om lagstiftning, var riktat mot fackföreningsrörelsen, inte mot arbetsgivarna. LO och förbunden tvingades ändra sin beslutsordning enligt krav som SAF hade ställt under lång tid och som också den av socialdemokrater behärskade 'mammututredningen' 1935 ställde sig bakom. Huvudavtalet förutsatte ett centralt ansvar, som LO kunde bära endast om man ändrade sina stadgar. Avtalet förbjöd stridsåtgärder i flera situationer och föreskrev att lokala och centrala förhandlingsmöjligheter skulle uttömmas innan man varslade om konflikt eller gick till Arbetsdomstolen. Det var främst löntagarsidan som behövde disciplineras i arbetsfredens intresse. ” (Svenska Dagbladet den 26 oktober 2003).

Om det stora problemet med medlemsdemokrati inom fackföreningsrörelsen:
”Beslutsformerna inom fackföreningsrörelsen var ständigt en källa till bekymmer för SAF. De många medlemsomröstningarna om avtal gav inflytande åt kommunister och andra militanta element, de fördröjde förhandlingarna och försvårade medling. (…) SAF:s andreman Ivar O. Larsson sade 1933 att beslutsmetoderna borde förändras i syfte att ge ökat inflytande åt förbundsledningen och i sista hand LO. Bäst vore om fackföreningsrörelsen själv ändrade sina stadgar, annars måste frågan lösas genom avtal eller lagstiftning”
(utdrag ur liberalen Svante Nycanders bok Makten över arbetsmarknaden).

LOs stadgar ändrades sedan i enlighet med Saltsjöbadsavtalet på LO-kongressen 1941, då man slutgiltigt vingklippte organisationen och avskaffade medlemmarnas inflytande över kollektivavtal och stridsåtgärder.