Aktuell information

Statligt sanktionerad facklig monopolism - NEJ TACK!

Detta remissvar är antaget vid medlemsmöte 31 januari 2019 med Enköping-Heby LS av SAC-Syndikalisterna.

I vårt remissvar uppmärksammar vi de demokratiska aspekterna. Med fokus på hur internationella konventioner smusslas undan i regeringens promemoria. Lagförslaget beskär avtalsrätten på ett sätt som inte är tillåtet enligt Europarådets skydd för sociala rättigheter, enligt ILO eller Europakonventionen. En kritik som delas av exempelvis Birgitta Nyström vid Lunds universitet.

Flerpartsavtal och medlemsstyrda fackföreningar är nämligen ingen orimlighet på svensk arbetsmarknad. Vi vill påminna om att skogsbruket inordnades i kollektivavtalssystemet under 1940- och 1950-talet tack vare flerpartsavtal. På arbetarsidan var tre fackföreningar avtalsparter: LO-anslutna SSAF (Svenska Skogs- & Flottningsarbetarförbundet), bonderörelsens fackliga gren RLF (Riksförbundet för Landsbygdens Folk) samt SAC (Sveriges Arbetares Centralorganisation).

Lagförslaget upphöjer stadgar och organisationsplaner hos LO, TCO och SACO till lag. Föreningsfrihet utanför dessa toppstyrda domäner blir en illusion. Statligt sanktionerad facklig monopolism undergräver demokratin på bred front.

Försvaret av demokratin kräver att lagförslaget förkastas.

                                                                         

2019-01-31

 Arbetsmarknadsdepartementet

 Remissvar: Fredsplikt på arbetsplatser där det finns kollektivavtal och vid rättstvister (Ds 2018:40)

Detta remissvar är antaget vid medlemsmöte 31 januari 2019 med Enköping-Heby LS av SAC-Syndikalisterna. Låt oss inledningsvis konstatera att promemorian vilar på ett mycket tvivelaktigt utredningsarbete inom  arbetsmarknadsdepartementet. Den så kallade Stridsåtgärdsutredningen sattes i viloläge i maj 2018 när Svenskt Näringsliv samordnade sig med LO, TCO och SACO. Vi noterar att dessa partsintressen följdriktigt lämnat ett gemensamt remissvar.

Det konkreta lagförslaget är kalkerat på den uppgörelse som dessa partsintressen presenterade 6 juni 2018. Arbetsmarknadsdepartementet har således i promemorian ägnat sig åt att ge statlig legitimitet åt ett avtal som ovanstående partsintressen tecknat frivilligt - och låta innehållet bli tvingande för andra.

Det innebär att dessa partsintressen i hemlighet skrivit såväl förarbeten som lagtext med kommentarer. Och de har inte gjort någon hemlighet av att syftet är att begränsa en tredje part - Hamnarbetarförbundet. Men även vi syndikalister är måltavla för denna statligt sanktionerade fackliga monopolism.

Vi anser att en dylik föga transparent lagstiftningsprocess strider mot medborgarnas krav på rättssäkerhet i en demokrati. I synnerhet som lagförslaget slår brett mot fackföreningsrörelsen i sin helhet. Det är vi i fristående medlemsstyrda fackföreningar som blir direkt utsatta, men i förlängningen är det medlemmar i LO, TCO och SACO som kommer att lida mest skada. Lagförslaget öppnar för avtalsshopping och gula fackföreningar i en tid när bland annat den så kallade gigekonomin undergräver fackföreningsrörelsen.

I vårt remissvar kommer vi därför att främst uppmärksamma de demokratiska aspekterna. Med fokus på hur internationella konventioner smusslas undan i promemorian. Lagförslaget beskär avtalsrätten på ett sätt som inte är tillåtet enligt Europarådets skydd för sociala rättigheter, enligt ILO eller Europakonventionen. En kritik som delas av exempelvis Birgitta Nyström vid Lunds universitet. (Se intervju i Dagens Arena 28 januari. 

 

Statligt sanktionerad facklig monopolism i ljuset av internationella konventioner

Avsnitt 5.2.7 - Sveriges internationella åtaganden - är en mycket lättsinnigt formulerad text i promemorian. Lite drygt en sida med svagt underbyggda resonemang om mänskliga rättigheter i ett fackligt perspektiv. Vi tar oss därför friheten att kommentera och citera ymnigt i förekommande fall.

Europakonventionen (Frihet att delta i sammankomster och föreningsfrihet) som Sverige ratificerade 1952 innehåller skrivningar som promemorian undviker att förhålla sig till. I ett lagstiftningsarbete som initierats av korporativa partsintressen (anförda av näringslivet) borde Artikel 11 mana till extra grundlig analys:

"1. Var och en har rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet, inbegripet rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen.

2. Utövandet av dessa rättigheter får inte underkastas andra inskränkningar än sådana som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter. Denna artikel hindrar inte att det för medlemmar av de väpnade styrkorna, polisen eller den statliga förvaltningen görs lagliga inskränkningar i utövandet av de nämnda rättigheterna."

Vi vill särskilt understryka att denna artikel innefattar både rätten att vidta stridsåtgärder och rätten till kollektiva förhandlingar.

I de pågående hamnkonflikterna har medlarna presenterat en diskutabel bilaga, där Hamnarbetarförbundet förväntas avsäga sig rätten att tvisteförhandla och driva mål i Arbetsdomstolen. Mot denna bakgrund är det provocerande att promemorian medvetet avstått från att belysa Artikel 13 (Rätt till ett effektivt rättsmedel) mot bakgrund av de föreslagna ingreppen i MBL: 

"Var och en, vars i denna konvention angivna fri- och rättigheter kränkts, skall ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet och detta även om kränkningen förövats av någon under utövning av offentlig myndighet."

En bärande princip i Europakonventionen är att fackföreningar skall ha stort handlingsutrymme, vilket fristående fackföreningar skulle förvägras med den bilaga medlarna presenterat. Europadomstolen har i ett antal mål angående Artikel 11 gentemot Turkiet respektive Storbritannien kritiserat ingrepp som begränsar facklig kärnverksamhet av detta slag. 

Vi finner samma bristande respekt för innehållet i Europarådets sociala stadga. Som fackligt aktiva noterar vi att promemorian ger "parterna" frikort att sätta exempelvis Artikel 5 ur spel: 

"För att säkerställa eller främja arbetstagarnas och arbetsgivarnas frihet att bilda och tillhöra lokala, centrala eller internationella organisationer som tillvaratar deras ekonomiska och sociala intressen, åtar sig parterna att varken utforma eller tillämpa sin nationella lagstiftning på ett sådant sätt att denna frihet kränks. ...." 

Att antidemokratiska monopolsträvanden är statligt sanktionerade är ingen förmildrande omständighet. Tvärtom är det extra illavarslande. Vi vill också påpeka att Artikel 6 utformats med tanke på att det existerar fackliga organisationer som konkurrerar med varandra.

"Alla arbetstagare och arbetsgivare har rätt att förhandla kollektivt." 

Sverige är inget undantag på den punkten, även om staten tycks vara beredd att sanktionera facklig monopolism. I den mån en fackförening saknar kollektivavtal ger det varken andra fackföreningar eller staten mandat att organisera diskriminering.

Lagförslagets tillskyndare talar gärna om "kodifierad praxis". Då vill vi påminna om Sveriges Hamnars diktat våren 2018 till medlemsföretagen och APM Terminals personalpolitik i Göteborgs Containerterminal. Två sedelärande exempel som bör diskuteras i relation till Artikel 22 (Rätt att delta i avgöranden om och förbättring av arbetsförhållandena och arbetsmiljön) respektive Artikel 29 (Rätt till information och samråd vid kollektiva uppsägningar). I ovan nämnda exempel har hävdvunna rättigheter satts ur spel - på tvärs med främst punkterna a) och b) i Artikel 22:

"Artikel 22: För att trygga arbetstagarnas rätt att delta i avgöranden om arbetsförhållanden om arbetsmiljön inom företaget och förbättring av dessa, åtar sig parterna att anta eller främja åtgärder som möjliggör för arbetstagarna eller deras representanter att i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis bidra till

a) avgöranden om arbetsförhållandena, arbetsorganisation och arbetsmiljön och förbättring av dem,

b) skydd av hälsa och säkerhet inom företaget,

c) inrättande av sociala och sociokulturella tjänster och arrangemang inom företaget,

d) övervakning av att föreskrifterna om dessa frågor iakttas."

Även Artikel 29 anser vi sätts ur spel med lagförslaget:

"Artikel 29: För att trygga arbetstagarnas rätt till information och samråd i samband med kollektiva uppsägningar, åtar sig parterna att säkerställa att arbetsgivarna informerar arbetstagarnas representanter och samråder med dem i god tid före sådana kollektiva uppsägningar om sätt och metoder att undvika dessa eller begränsa dem och mildra deras verkningar, t.ex. genom att vidta åtföljande sociala åtgärder med särskilt syfte att underlätta omplacering och omskolning av de berörda arbetstagarna." 

Noteras kan att de statligt förordnade medlarna i hamnkonflikterna agerar uppenbart i strid mot Artikel 29.

I de rättsliga prövningar som EKSR (Europeiska kommittén för sociala rättigheter) genomfört har man kritiserat inskränkningar i strejkrätten. Europarådet har på samma grund uttalat att fackföreningar med "soziale mächtigkeit" (ungefär social makt) inte skall ha en privilegierad ställning på arbetsmarknaden. Selektiv strejkrätt strider mot den sociala stadgan. (Se "Conclusions XX-3", Europarådet 2014.)

När det gäller ILO-konventioner har Sverige ratificerat Nr 87 (Konventionen angående föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten) år 1949. Och året efter ratificerades Nr 98 (Konventionen angående tillämpning av principerna för organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten). Det är alltså fråga om två av ILO:s åtta kärnkonventioner som regering och riksdag förbundit sig att respektera, oavsett tidshorisont.

Vi anser att föreliggande lagförslag rör sig i rättsordningens utkanter på ett tvivelaktigt sätt. Båda dessa konventioner understryker nämligen att existerande fackföreningar ska ha likvärdiga formella rättigheter. Oavsett om de erkänns av förekommande motparter eller ej.

Därutöver skall staten garantera medborgarna möjligheter att bilda organisationer med reell kapacitet att förhandla utan inskränkningar. Lagförslaget strider mot Artikel 3 respektive Artikel 4 i ILO-konventionen Nr 87:

"Artikel 3:
1. Arbetar- och arbetsgivarorganisationer skola äga rätt att avfatta sina stadgar och reglementen samt utse sina representanter i full frihet, organisera sin förvaltning och verksamhet samt fastställa sitt handlingsprogram.
2. Offentliga myndigheter skola avhålla sig från varje ingripande, som begränsar denna rätt eller inverkar menligt på dess lagenliga utövande.
Artikel 4:
Arbetar- och arbetsgivarorganisationer skola icke kunna genom administrativ åtgärd vare sig upplösas eller förbjudas att bedriva sin verksamhet."

Genom att beskära avtalsrätten enligt promemorian är staten beredd att ge företag fritt fram att bryta mot Artikel 1 och Artikel 2 i ILO-konventionen Nr 98:

"1. Arbetare skola åtnjuta tillfredsställande skydd mot varje åtgärd med avseende å deras anställningsförhållanden som är av organisationsfientlig art.
2. Sådant skydd skall särskilt lämnas mot åtgärder, som ha till syfte att
a) göra anställningen av en arbetare beroende av det villkoret att han icke ansluter sig till fackförening eller upphör att vara fackligt organiserad;
b) föranleda avskedande eller annat förfång för en arbetare på grund av hans medlemskap i fackförening eller deltagande i fackföreningsverksamhet utanför arbetstiden eller, med arbetsgivarens medgivande, under arbetstiden."

ILO har tagit tydlig ställning mot stater som diskriminerar vissa fackföreningar i förhållande till andra. Den expertkommitté som övervakar tillämpningen av konventionerna har slagit fast att strejk är ett oumbärligt medel för en fackförening. Och nära sammankopplad med föreningsfriheten.

Expertkommittén har därför vid upprepade tillfällen understrukit att lagstiftning på nationell nivå skall tillhandahålla ett genuint skydd. Det innebär att ILO i förekommande fall kritiserat strejkförbud riktade mot minoritetsorganisation. 

 

Avslutning

Av ovanstående skäl anser vi att den föreslagna lagstiftningen innebär försämringar av svenska lönearbetares möjligheter att organisera sig och agera fackligt. Det handlar om en allvarlig inskränkning i föreningsfriheten som SAF och SN krävt i decennier. Sakligt sett är det fråga om ett beställningsverk som syftar till att försvåra den fackliga kärnverksamheten för andra fackföreningar än de som för tillfället har tecknat kollektivavtal.

En facklig organisations legitimitet ska inte avgöras i domstol, utan via förhandlingars och konfliktåtgärders effektivitet. I de pågående konflikterna i hamnarna kan vi se hur medlarna har tagit på sig uppgiften att hallstämpla facklig monopolism. Ett agerande som har direkt korporativ och antidemokratisk karaktär. 

Lagförslaget går ett steg längre genom att upphöja stadgar och organisationsplaner hos LO, TCO och SACO till lag. Föreningsfrihet utanför dessa toppstyrda domäner blir en illusion. Statligt sanktionerad facklig monopolism undergräver demokratin på bred front. 

Flerpartsavtal och medlemsstyrda fackföreningar är nämligen ingen anomali på svensk arbetsmarknad. Vi vill påminna om att skogsbruket inordnades i kollektivavtalssystemet under 1940- och 1950-talet tack vare flerpartsavtal. På arbetarsidan var tre fackföreningar avtalsparter: LO-anslutna SSAF (Svenska Skogs- & Flottningsarbetarförbundet), bonderörelsens fackliga gren RLF (Riksförbundet för Landsbygdens Folk) samt SAC (Sveriges Arbetares Centralorganisation).
Skogsbolagen var representerade av tre regionalt indelade organisationer, som samverkade med statliga Domänverket. En kartell med fyra parter som förhandlade och slöt avtal med skogsarbetarnas tre fackföreningar. Ett system som fungerade under flera decennier.

Kort sagt: Försvaret av demokratin kräver att lagförslaget förkastas.

Enköping-Heby Lokala Samorganisation av SAC-Syndikalisterna