Vi måste lära oss att säga nej

"Jag växte upp omgiven av starka kvinnor. Starka kvinnor med tydliga fysiska gränser. Jag fick tidigt lära mig att min kropp var min, att den var ett fantastiskt, starkt och vackert verktyg." Liv Marends tal i Stockholm på 8 mars 2015.

Jag växte upp omgiven av starka kvinnor. Starka kvinnor med tydliga fysiska gränser. Jag fick tidigt lära mig att min kropp var min, att den var ett fantastiskt, starkt och vackert verktyg. Jag kände mig stark och vacker. I mina tidiga tonår organiserade jag mig feministiskt. Självförsvar och gränssättning, att värdesätta kvinnors styrka var självklarheter. Min kropp var min. Ingen man skulle göra något med den som jag inte ville. Självklart var det inte så i realiteten. Visst fick vi slåss för våra gränser, det skedde övergrepp.

 

Sedan började jag lönearbeta. Och allt vad jag lärt och känt om min kropp och dess gränser var som bortblåst. Jag jobbade. Och jobbade. Och jobbade. Först jobbade jag timmar. Alla vet att du måste ta allt, för annars blir det inget mer. Jag jobbade i en mansdominerad bransch, så jag var ju tvungen att visa mig duglig och att jag platsade. Övertid? Självklart! Jag säger ja!

Jag jobbade så kroppen gick sönder. Jag var inte en kropp, jag var ett huvud ovanpå en maskin utan gränser och känslor. Minns fortfarande en stressig brunch, jag undrade vad det var som luktade bränt. Det var jag. Upptäckte jag efteråt.

 

Och jag började minnas andra saker, från när jag var liten. Deras kroppar, när chefen ringde. Hur de liksom krympte. Hur nej inte var att tänka på- oavsett sjukdom, barns behov, trötthet

och smärta. Hur tjänandet liksom satt i kroppen. Fysisk underordning, underdånighet. Det påverkade relationen mellan män och kvinnor hemma. Vardagssexismen. Generationer av pigor, husor och hushållerskors underläge och totala beroende hade satt sig i kroppen.

Det dubbla budskapet- din kropp är din, men chefen får göra vad göra vad han vill. Så länge du får betalt. Någon gång. Jag mindes de andra budskapen "göra sig nyttig", "arbeta latmasken ur kroppen". Uppskattningarna för styrka och uthållighet, men hur uppstudsighet och envishet var problem. "Tänk inte så mycket, gör bara som de säger".

 

Jag har varit fackligt organiserad ungefär lika länge som jag arbetat. Jag vet inte hur många jag peppat att inte jobba ihjäl sig, se sina gränser, tacka nej till övertid. Chefer jag utmanat. Jag har uppfostrat ett barn att känna efter, säga nej- även när det känts som jag gjort en björntjänst, när jag velat säga "nu överdriver du allt". Jag tänker inte låtsas om att jag inte har problem själv.

 

Mamma, farmor- det är inte vårt fel. Det är klassamhället, kapitalismen. Vi kan inte låta oss definieras av vårt lidande och hur mycket vi kan uthärda. Jag vet hur ni kämpat för att ta oss vidare, bortom underordnandet. Men en individuell klassresa tar inte tjänandet varken ur kroppen eller klassen. De gånger jag tagit fajten för mina gränser och vunnit, är när vi gjort det tillsammans. Men det är dags för mig att lära mig säga nej. På alla plan, inte bara utanför arbetet. Min kropp är min. Jag tänker inte jobba övertid mer. Tillsammans är det möjligt. Kvinnor, systrar, vänner och kamrater- vi ska ha allt. Både rosor och bröd. Den här världen är vår.

 

/

Liv Marend

Generalsekreterare SAC Syndikalisterna