Arbetarstyre i Bangladeshs textilindustri

Oporajeo – oövervinnlig på svenska – startade sin verksamhet i svallvågorna av klädfabriksraset vid Rana Plaza utanför Dhaka 2013. Efter raset, som dödade 1134 personer och skadade tusentals, de flesta av dem klädarbetare, påbörjades olika rehabiliteringsprogram för offer och överlevare. Enligt Kazi Monir Hossain, en av grundarna till arbetarkooperativet, var dock de flesta åtgärderna varken tillräckliga eller lyckade. De klarade inte av att säkra en garanterad månadsinkomst för de drabbade.

– Det var därför vi startade Oporajeo, säger Kazi. Vi säger inte att alla fabriker måste vara arbetarägda; det finns många sätt att förbättra villkoren för arbetare även i icke-kooperativa fabriker. Samtidigt vet vi att många fabriker behandlar sina arbetare som maskiner. De har ingen rätt att göra det och vi måste utforska alternativ.

Oporajeo började med sex industrisymaskiner och sju arbetare i juli 2013. För närvarande är fabriken utrustad med femtioen maskiner och åttio personer arbetar där. Produktionen består till stor del av olika väskor och kassar i jute och bomull, t-shirts, och en del andra, enklare produkter, som säljs både lokalt och exporteras.

Arbetarna på Oporajeo tjänar mellan 10 000 och 14 000 taka i månaden. Utöver det har de försäkringar, bidrag till barnens skolgång och en bonus på trettio procent av fabrikens vinst två gånger per år. I och med det ligger de lönemässigt nära de 17 000 taka i månaden som fackföreningarna i landet anser vara en ”levnadslön”, och långt över den nationella minimilönen på 8000 taka. Den resterande hälften av kooperativets vinst används bland annat till en skola för Rana Plaza-offrens barn och små, lokala projekt, utanför Dhaka.
– Alla här på Oporajeo är jämlika, slår Kazi fast. Vi är arbetare, vi tar gemensamma beslut och vi ser till att alla har samma rättigheter!

2019 påbörjade Oporajeo ett samarbetsprojekt med den engelska kampanjgruppen No Sweat, som var aktiv i arbetet mot svältlönefabriker under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet. No Sweat har importerat flera tusen otryckta t-shirts från Oporajeo. T-shirts som de säljer till musik- och kampanjgrupper över hela landet, både för att sprida information om villkoren i klädindustrin och för att med hjälp av vinsten stödja fackföreningar.

– Svältlönefabrikerna försvann inte när vi fick en ”etisk konsumtion”, säger Jay, en av medlemmarna i No Sweat. Det gjorde bara att de stora företagen kan göra olika ”etiska” utspel och framstå som ansvarstagande. Mycket av det fokuserar på det ekologiska, medan det nästan aldrig pratas om arbetarnas rättigheter längre, eller om stödet till fackföreningar.
–No Sweat gör ett bra arbete genom att uppmärksamma arbetarkooperativ som en alternativ modell, säger Kazi på Oporajeo. Den medvetenhet de skapar är viktig för en vidare solidaritet. En solidaritet vi behöver för att vårt initiativ ska kunna lyckas.

Per Erixon
Stockholms lokala samorganisation