"Bara man bestämt sig kan man göra vadsomhelst"

Texten är ett utdrag ur en längre artikel som publiceras i nästa nummer av SAC:s medlemstidning Syndikalisten.

SAC Syndikalisterna är en av många stödorganisationer till Ship To Gaza som kämpar för att bryta den israeliska blockaden av Gazaremsan. Genom direkt aktion trotsar projektet importblockaden för att nå fram med förnödenheter till Gazas befolkning. 2012 nådde man närmre än någonsin. 

På morgonen den tjugonde oktober bordade israelisk militär svenska Ship to Gazas fartyg SV Estelle på internationellt vatten. En fem tusen sjömil lång solidaritetsresa genom Europa slutade i ett brott mot internationell rätt och mänskliga rättigheter. Anders Widell, sjöman och maskinist, ansvarade för maskindriften på Estelle. Här berättar han för Syndikalisten om

resan och bordningen utanför Ashdod, om Ship to Gazas fortsatta arbete och hur andra medlemmar i LS av SAC kan engagera sig i projektet.

"I nästan varje Europeisk hamn vi passerade möttes vi upp av organiserade hamnarbetare som fyllde på våra förråd och bjöd oss i besättningen på käk. Detta tack vare ett omfattande koordineringsarbete av Svenska Hamnarbetarförbundet. Vi har också hamnarbetarna att tacka för att vi överhuvudtaget kunde segla vidare. När myndigheterna i La Spezia i Italien försökte hålla kvar oss efter påtryckningar från Israel hotade hamnarbetarna med strejk om vi inte fick segla vidare. Deras strejkvarsel fick myndigheterna att backa. Överlag var det en imponerande arbetarsolidaritet som visades upp längs vägen. I San Sebastian möttes vi av fyra tusen personer och fyrverkerier och i Barcelona guidades vi runt av gamla Spanienfrivilliga medan CGTs strejk pågick för fullt i staden. (CGT är SAC:s systerorganisation i Spanien red. anm.). 

Förutom hamnarbetarna var de italienska och spanska fiskarna ett stort stöd. De kom med färsk fisk till oss längs hela rutten. Också enskilda individer gjorde stor skillnad. Utan civilkuraget hos lägre tjänstemän i hamnmyndigheterna hade vi förmodligen fastnat på vägen. Israeliska påtryckningar mot försäkringsbolag och hamnmyndigheter skapade absurda byråkratiska situationer där myndigheterna hävdade olika brister på fartyget för att vi inte skulle få tillåtelse att passera hamnarna. Vid ett tillfälle hette det plötsligt att bottenfärgen inte var certifierad på rätt sätt. Men tjänstemän som sympatiserade med projektet vägrade spela med och vi kunde segla vidare.

(…)

Klockan 09.30 den tjugonde oktober såg vi flera krigsfartyg vid horisonten. Vi hade övat på hur vi skulle agera vid en bordning och intog de överenskomna positionerna. Min uppgift var att hjälpa till att blockera vägen till bryggan. Jag, Mattias Gardell och två grekiska aktivister skulle sätta oss framför dörren intill bryggan i passivt motstånd. Syftet var att försena en eventuell bordning och ge tid till filmarna att dokumentera militärens agerande. Klockan 10.00 kom ett militärt anrop på radion ”Stoppa båten. Vänd om”. Men vi visste att vi var på internationellt vatten, kände till våra rättigheter och fortsatte.

Fler och fler krigsfartyg dök upp omkring oss och till slut var skutan omringad av fyrtio till femtio båtar, allt från fregatter till ubåtar, det verkade som om halva israeliska flottan var på plats. Helikoptrar cirkulerade i luften med prickskyttar som siktade mot oss. Med specialbyggda bordningsbåtar, exakt anpassade efter Estelles mått, bordades vi av cirka sjuttio soldater. 

Vi var trettio personer ombord. Soldaterna var maskerade och beväpnade med skarpladdade vapen och elpistoler. Vi var indelade i olika grupper och från vår plats uppe på bryggan kunde vi se hur soldaterna gick loss urskiljningslöst med slag och elpistoler mot den grupp som stod i armkrok i passivt motstånd på däck. Den första som blev utsatt för elspistolerna var en grekisk parlamentsledamot.  

På detta sätt fördröjdes bordningen med cirka trettio minuter och Estelle hade bra vind i seglen och stävade hela tiden på in mot kusten varpå vi faktiskt trängde in i den israeliska säkerhetszonen. Till sist kunde vi se Gaza vid horisonten, vilket gjorde soldaterna märkbart stressade. Innan bordningen hade jag saboterat maskinen för att försvåra för militären att vända skutan och det var intressant att se hur fumligt och stressat soldaterna kämpade för att få ner seglen. Till sist släpade de bort mig och band mina armar bakom ryggen med buntband. Också efter det att jag låg bunden på däck använde de flera gånger elpistolerna mot mina armar.

(...)

Ship To Gaza fortsätter arbeta för att bryta den folkrättsvidriga blockaden och nå fram med förnödenheter till Gazas folk. För att bygga upp regionen igen kommer det behövas en omfattande civil organisering och det är därför viktigt att Europeiska fackföreningar visar solidaritet och knyter kontakt med arbetarna i Gaza. Precis som SAC arbetar Ship To Gaza med ideell organisering på gräsrotsnivå och medlemmar i LS av SAC kan gå med i en lokalgrupp av Ship To Gazas för att arbeta praktiskt med föreningen. Det behövs naturligtvis alla möjliga yrkeskunskaper, inte bara maskinister."