”Inte bara jag som blivit kränkt"

Intervju med Amanuel Asmelash som ursprungligen publicerades i tidningen Arbetaren nr.41 år 2000.

Amanuel Asmelash belönas för sin kamp mot diskriminering.

Förra året fick Amanuel Asmelash reda på att han nekats en tjänst enbart på grund av sin hudfärg. En anställd på Svenska Filminstitutet ställde krav på Amanuel Asmelash arbetsgivare Partena Clean att ingen färgad skulle få utföra städjobb där (se Arbetaren 5/00). Partena Clean godtog kravet. Amanuel Asmelash tog strid med sina arbetsgivare och i dag får han ta emot det nyinstiftade civilkuragepriset som SAC/Syndikalisterna instiftat till minne av Björn Söderberg.

Du är den förste som får Civilkuragepriset. Hur känns det?

- När jag fick reda på det för två veckor sedan blev jag mycket överraskad och det är jag fortfarande. Men det känns otroligt bra efter att ha krigat med min arbetsgivare så länge.

Hur har det gått sedan din strid med Partena Clean blev känd i januari i år?

- Vi hade möte med dem tillsammans med diskrimineringsombudsmannen, DO, i maj någon gång. Då erkände de att de har gjort fel. Vi gick i genom allt som hänt, även de äldre fallen innan det med Filminstitutet inträffade. Partena Clean sade att det som hänt inte kommer att upprepas. De ville ha en form av förlikning.

Vad blev resultaten av det?

- De gav efter och gav mig tre kronor extra i lön retroaktivt sedan 1991, tre kronor som de då hade sänkt min lön med. Det blev sammanlagt 25 000 kronor. Jag blev nöjd eftersom jag drivit bland annat det här med dem under så lång tid.

Då förberedde du en stämning mot Partena Clean, hur har det gått med den?

- Jag kontaktade Diskrimineringsombudsmannen, DO, i samband med det här, och de ville först att vi skulle försöka med förhandling och det var också DO som lade fram förslaget om att Partena Clean skulle betala ut pengar till mig retroaktivt. Och om det blir en teamledartjänst med fler timmar i veckan än vad jag har nu så ska jag erbjudas den tjänsten av Partena Clean.

Vad var DO:s reaktion när du först kontaktade dem?

- De sade att det inte är första gången något sådant händer. Men de var glada över att jag kom och berättade om det och ville driva fallet och anmäla dem. Det finns folk som har samma problem som jag, men som inte vågar anmäla sina arbetsgivare eller gå till massmedia.

Hur reagerade du när det stod klart att skälet till varför du hade nekats tjänsten på filminstitutet hade att göra med din hudfärg?

- Jag mådde väldigt dåligt och skulle egentligen ha blivit sjukskriven, min läkare ville sjukskriva mig men eftersom jag hade dålig ekonomi blev jag tvungen att fortsätta arbeta.

Först blev du utsatt för grov rasism och sedan blev du tvungen att ta till strid med din arbetsgivare. Var fick du stöd och kraft ifrån?

- Jag kämpade själv och kände att jag ville kämpa för att jag var ganska säker på att jag skulle besegra dem. Dessutom fick jag hjälp från mina fackrepresentanter som stod på min sida och sade att vi kör vidare.

Partena Clean hävdade att de inte gett dig tjänsten på filminstitutet för att ta hänsyn till dig. Vad anser du om det?

- De sade det, men det var inte på grund av det. Det var inte första gången jag upplevde diskriminering inom Partena Clean, det hade ju hänt tidigare.

När de på Partena Clean sade vad Svenska Filminstitutet hade sagt frågade jag om det fanns på papper och han från Partena Clean gav mig papper där det fanns med.

Det måste ha glatt DO att ha beviset svart på vitt för oftast kan man tänka sig att diskrimineringen sker på ett mer dolt sätt?

- Ja, för när vi hade alla papper med oss så kunde Partena Clean inte förneka det sedan i efterhand.

Var det ett svårt beslut att sedan gå ut i media och berätta om det du varit med om?

- Nej. Jag hade bestämt mig för att köra vidare. Jag hade inget att förlora. Jag var tvungen att fortsätta och jag visste att sanningen skulle komma fram till slut. Jag ville veta om det verkligen stämde att Svenska filminstitutet inte ville ge jobb till färgade. Och det enda Partena Clean sade var att kunden inte ville ha mig där. Jag krävde att de som mina arbetsgivare skulle agera på något sätt men det gjorde de inte.

Hur reagerade dina arbetsgivare och dina arbetskamrater på Partena Clean efter att du gått till media?

- Mina arbetskamrater stöder mig till 100 procent. Även vissa av mina arbetsgivare tycker att jag gjort rätt och stöder mig. Det är inte bara jag som blivit kränkt. Nästan 80-90 procent av dem som jobbar i företaget är färgade och det var inte bara för mig som jag kämpade.

Är det många av dina arbetskamrater som utsatts för diskriminering?

- Det är många som diskriminerar och det finns de som blir utsatta för värre diskriminering än vad jag blivit utsatt för. Men man vill inte stiga fram och anmäla arbetsgivaren, tyvärr. Det är väldigt många som blivit utsatta för det, men de vet inte vart man ska vända sig. Det händer hela tiden men ofta är det inte lika tydligt som i mitt fall.

Hur har de reagerat på diskrimineringen, har de anmält eller drivit fallet eller har man varit rädd?

- Nej man vågar inte det. De tror att de kommer förlora jobbet. I dagens läge är det inte lätt att få jobb. Men för min del så resonerade jag att det skulle vara värt det även om jag hade förlorat jobbet. Och efter att jag gått ut i media lättade det faktistkt. Innan hade jag mått dåligt och det var svårt att gå till jobbet. Men efter det kom ut i media kunde jag vila upp mig och ta det lugnt eftersom jag hade gjort allt det jag kunde göra. Hade jag behållt det bara för mig själv hade jag fortsatt må dåligt. Jag ville berätta och därför vände jag mig till media.

Skulle du uppmana andra som hamnar i liknande situationer som den du varit i att göra samma sak?

- Javisst. Om jag ser någon som känner sig särbehandlad uppmanar jag dem att driva det vidare. Man förlorar ingenting. Jag säger till dem jag jobbar med att säga ifrån om de känner sig kränkta, att jag kan hjälpa dem med hur man går till väga. Jag har haft nära kompisar som ställt upp och hjälpt mig och jag har lärt mig mycket och det kan jag sprida vidare. Det är viktigt att man ser att det går. Om en går till massmedia och man ser att det funkar kommer andra att följa efter. Då är det lättare.

Vad betyder priset för dig?

- Jag har svårt att beskriva det. Men jag hoppas att det är slut på förhandlingar och sådant nu. Jag känner mig trött på att hela tiden bråka med arbetsgivare och arbetsledare. Jag hoppas att de har lärt sig något. Det har de. För ett tag sedan hade jag samtal med min arbetsledare som sade att de hoppas att jag inte kommer gå ut i media igen. Jag svarade att om de gör samma misstag så kommer jag att göra samma sak igen.

Bella Frank