1939 Debatt mellan Albert Jensen och Herbert Tingsten

Parlamentarismen och reformismen leda till nederlag. Syndikalism diskuterad i Klara folkets hus av professor Tingsten och red. Albert Jensen.

Ur Arbetaren 3 mars 1939.

Det blev fullsatt hus och en animerad diskussion om syndikalismen och reformismen mellan redaktör Albert Jensen och professor Herbert Tingsten vid Stockholms LS studiekommittés möte torsdag kväll i Klara folkets hus. Ingen av talarna ville ge efter, men om någon var knockouyen så var det inte Jensen, som fullkomligt lyckades övertyga sitt auditorium.

Professor Tingsten åberopade sig i sitt anförande på en serie artiklar i ”Fackföreningsrörelsen” som han tidigare skrivit om syndikalistiska idéinflytanden på fascismen, men framhöll genast att han inte ett ögonblick tror på att syndikalismen i sitt väsen var en ”arbetarfientlig” teori. Den är lika gammal som teori som hela den moderna arbetarrörelsen. Syndikalismen ville dock från början inte vara någon teori utan en rörelse. Men syndikalismen har slagit ihjäl sig så som alla ”anti-teoretiska teorier” - den blev likväl en teori. Och den framställer sig, enligt professor Tingsten, ofta som fascismen gör det -nämligen som livets egen teori. Och nu var man framme vid det lämpligaste tillfället för att kunna säga allt som kan sägas om syndikalismen. Först och främst att den ledes av intellektuella stötgrupper – och inte av arbetarmassornas önskningar, alltså på precis samma sätt som marxisterna. Men syndikalisterna råkade ändå spela rollen av ett slags stimulans åt fientliga riktningar.

Sorel och Mussolini.

Visserligen är syndikalismen antitotalitär, medgav professor Tingsten, men ödet ville att dess teoretiker inte bara stimulerade en av arbetarrörelösens grenar utan också motståndarna. George Sorel åberopas nu ofta både i Berlin och Rom. Och inte bara han utan hela gruppen intellektuella franska syndikalister – de so professor Tingsten bäst känner till. Sorel blev inte bara inspiratören av fascismen utan också själv omvänd, i det han sökte anknytning till ”Action Francaise”. Och av de kända italienska syndikalisterna öro nu Rossini och Orani nu fascister... Men kunde syndikalismen utöva ett inflytande på Mussolinis svartskjortor? Mycket enkelt, säger professor Tingsten. Syndikalismen predikar en kamp utanför partierna, den utgår ifrån att demokratierna äro av ytterst begränsat värde och att den politiska parlamentarismens aktioner minska arbetarklassens aktivitet. Och det värsta är ju att syndikalismen manar till en heroisk kamp, en strid av manlig karaktär – precis som de totalistiska apostlarna. Staten är från syndikalistisk synpunkt sett bara ett medel till att skapa en moraliskt hållningslös klass. Man måste övergå till våldsaktioner, återgå till klasskampens renhet! Med ett ord – syndikalismen underkastar demokratin en mördande kritik. Ja, men var har vi de fascistiska pesthärdarna? Jo, först och främst blir det så att hatet utmynnar i en moralisk ”elitbildning” - en moralisk selektion, genom vilken de mest aktiva och energiska leda de andra. Och Sorel säger också att kampen är en moralisk träning – eller gymnastik – man blir smidigare och fastare. Så blir hos Sorel tanken av en direkt aktion en tanke av sekundär betydelse. Låt båda motståndarna rusta moraliskt. Då blir det en strid... Generalstrejkstanken är viktig för att skapa en heroisk föreställning.

Syndikalismen – en handlingens filosofi.

Gemensam för fascismen och syndikalismen är, enligt professor Tingsten, dessa rörelsers starka antiintellektualism. Syndikalismen är för resten ingen tanke utan en rörelse, har inga planer i detalj utan är en handlingens filosofi. Bakom denna teori möter man ett slags asketisk moralism. Framtiden är det enda väsentliga. Gemensamt för syndikalism och fascism äro även våldsaktioner, antiparlamentarismen, kritiken av demokratin och ledartanken – ledningen skall tillhöra de aktiva, starka, heroiska elementen. Huvudsaken är för Mussolini och Sorel en fast tro. Den ene ställer upp myten om en generalstrejk, den andre myten om nationell pånyttfödelse. Båda rörelserna uppträda så som friskaror – utanför den parlamentariska verksamheten. Och det är konstigt, slutar professor Tingsten att tysk och italiensk fascism hämtar sina starkaste impulser samtidigt från fransk syndikalism och fransk monarkism!

Ingen passiv arbetsnedläggning.

Nu kom turen till redaktör Jensen som först och främst bestred att syndikalismen anser en passiv arbetsnedläggelse vara tillräckligt för att segra. Det trodde man 1892 men vi veta nu och predika också att generalstrejken måste övergå till en massprnas väpnade kamp. Man behöver bara läsa Pataud och Pougets bok om ”Hur vi gjorde revolution” - så förstå man att syndikalismen inte tror på en passiv generalstrejk. Inte heller i Frankrike var metallarbetarnas storstrejk år 1936 passiv. Och därför kapitulerade också regeringen och beviljade både 40-timmarsdagen [sic! Ska naturligtvis vara 40-timmarsveckan] och 14-dagarssemestern. Alla strejker kunna bli revolutionära strider, men att skärpa klasskampen under och före strejken är syndikalisternas sätt att handla – inte reformisternas. Jensen bestred för övrigt att Sorel haft ett så stort inflytande på de syndikalistiska massorna – inte ens i Frankrike hör man talas om honom allt för ofta. Och vad som gäller generalstrejken, så är den ingen myt utan ett vapen i syndikalismens händer.

CNT:s kamp juli 1936.

Ta till exempel CNT – den besvarade provokationen med generalstrejken och grep samtidigt till offensiven. Strejken upphävdes efter 3 dagar då folket i Barcelona redan segrade över fascismen. Där syndikalismen är tillräckligt stark, där finns också möjlighet till seger. Fabriksockupationen i Italien – utan generalstrejk - var en typisk syndikalistisk handling. Men reformisterna ville inte vara med om revolution, därför fingo de också två år senare fascismen.

Jensen ansåg att den franska syndikalismens inflytande överdrives av prof. Tingsten. I Spanien t. ex. äro den franska syndikalismens teorier så gott som okända. Hur är det för övrigt med den syndikalistiska ”elitteorin”? Hos oss är ordet ”elit” av moraliskt innehåll – vi ställa massan i förgrunden och vilja ej först skapa en elitorganisation. Fascisterna däremot vilja utkristallisera ett herreskikt.

Bolsjevism och fascism.

Om någon riktning är nära besläktad med fascismen, fortsatte Jensen, så är det bolsjevismen med sin härskande ”elit” och med sin på staten baserade diktatur. Statsapparaten är hos dem viktigast och individen ingenting. Skall man tala om arbetarrörelsen efter världskriget, så är det bäst att ta Tyskland som exempel. 1920 segrade arbetarna – revolutionärt tränade som de var – över Kapp. Men 1933 voro de till den grad förslöade och försumpade av den parlamentariska demokratin att de inte vågade eller ville ställa till en ”lagvidrig” generalstrejk. Den parlamentariska verksamheten förlamade arbetarklassen. Tron på röstsedelns magiska makt gjorde den svag och vidskeplig. Titta på det spanska CNT! Den brydde sig inte om ”legalitet” utan handlade revolutionärt. Att den inte kunde besegra Franco beror på det parlamentariska systemet och den reformistiska tron på detta system i andra länder.

Demokratin bättre än fascismen.

I sin replik anförde prof. Tingsten att fabriksockupationen i Italien till största delen genomfördes av kommunistiska och socialdemokratiska arbetare. Mycket riktigt, genmälde Jensen, men dessa arbetare hade handlat enligt syndikalistiska principer och enligt vår taktik. Ja men, frågade professor Tingsten, Tyskland hade ett parlamentariskt system redan 1870 – varför blevo arbetarna inte trötta år 1920? Jo därför; svarade Jensen, att de tyska arbetarna 1920 hade erfarenhet. De hade varit med i krig, de visste om ryska revolutionen och hade en egen revolution bakom sig.

Den hotande knockouten undveks av professor Tingsten mycket skickligt genom en flankrörelse. Han undrade om demokratin inte likväl var bättre än fascismen. Och varför påstå syndikalisterna att de inte ha någon nytta av demokratin? Redaktör Jensen medgav att även syndikalister anse, att arbetarklassen inte så lätt kunde fostra till revolutionär kamp i fascistländerna och vi måste också begagna oss av demokratins system. Men detta system förvandlas till fascism samma ögonblick som kapitalisterna bli rädda för sin egen ”demokrati”.

Det blev ingen knockout. Men publiken började räkna klockslagen. Det blev inte 10 utan 11 slag efter tre timmars givande diskussion.

(Ur: Arbetaren den 3 mars 1939)