1919 SAF och det professionella strejkbryteriet
SAF gav 1919 efter på principen att strejkbrytare skulle få jobba kvar efter konfliktens slut i ett kollektivavtal med Transport.
Denna reträtt var första och enda gången som SAF medgav avsteg från §23 (32) om "arbetsgivarnas rätt att fritt antaga och avskeda arbetare, att leda och fördela arbetet och att begagna arbetare från vilken förening som helst eller arbetare stående utanför förening".
Efter detta professionaliserades strejkbryteriet. Det skapades ett behov av arbetskraft som enbart skulle sysselsättas under konflikt. De stora strejkbrytarorganisationerna i Sverige, som t.ex. Arbetets Frihet, Nationella Skyddskåren, Samhällshjälpen och Boytons Arbetsbyrå, uppstod under åren efter detta avtal och samtliga fick ekonomiskt stöd från SAF.
Officiellt försökte SAF hålla distans och erkände aldrig att man stödde någon av strejkbrytarorganisationerna, i synnerhet inte den semi-fascistiska Nationella Skyddskåren som byggdes upp av krigsveteraner från det finska inbördeskriget 1918.
De professionella strejkbrytarna utgjorde den stormtrupp som SAF mobiliserade i kapitalistklassens intresse. Som skyddande eskort sändes polis och militär. Strejkbrytarna förlades ofta ombord på logementsfartyg som hyrts av SAF. Sådana fartyg kallades föraktfullt för "Lump-Lenor", ett uttryck som antydde att båten härbärgerade lump, dvs skräp.
Efter Saltsjöbadsavtalets tillkomst 1938 hade SAF inte längre något behov av strejkbrytarorganisationernas tjänster och de flesta försvann kort därefter eller var redan försvunna. Strejkbryteriet hade också länge dragits med flera problem, på 20-talet blev det allt svårare att få tag i duglig arbetskraft och kostnaderna för bryteriet ökade kraftigt när det professionaliserades.
Den svenska Samhällshjälpen (SH) bildades 1921. SH ville ha en frivillig värnpliktskår som upprätthöll arbetet inom stat och kommun vid strejker. Strejken bland kommunanställda i Malmö 1908 var förebilden, då en frivillig kår hade upprättats för att bryta strejken. SH bildades av överstelöjtnant E. Grafström på direkt uppmaning från SAFs ordförande, med danska Samfundshjaelpen som förebild. SH dominerades i början helt av militärer och bestod mest av officerare. Verksamheten organiserades med militär precision, man hade listor på vilka arbetsuppgifter medlemmarna kunde utföra, mobiliseringsplaner, förläggningslokaler, transportlogistik, arbetskläder och olycksfallsförsäkringar för strejkbrytarna. Man hade även en beredskap för att ersätta poliskåren vid en polisstrejk. Samhällshjälpens mest uppmärksammade agerande är när de bröt kommunalarbetarnas strejk i Kalmar 1925. 1932 ändrade SH namn till Teknisk Samhällshjälp (TSH), genomgick en omorganisation och bytte stadgar. Organisationen upplöstes på 40-talet.
Centralförbundet för Arbetets Frihet bildades 1923. Startades i samband med den stora skogskonflikten i mellersta Norrland 1922-23. Verkade främst inom skogsbruket, men även inom industrin, byggbranschen, jordbruket och vägarbeten. AF dominerades av bönder som ägde skog. Ordförande för Arbetets Frihet var riksdagsmannen och högerledaren i Jämtland A. O. Fränden. Det mest uppmärksammade agerandet från Arbetets Frihet skedde i samband med lantarbetarkonflikten i Möre 1928-29. AF gav ut tidning med namnet Arbetets Frihet där företag stödannonserade. Organisationen stagnerade under 30-talet, men fanns kvar ända in på 60-talet. Arbetets Frihet var den största strejkbrytarorganisationen i Sverige med uppåt 19 000 medlemmar när de stod på topp.
Svenska Nationella Skyddskåren (SNS) bildades 1925 av krigsveteraner från finska inbördeskriget 1918. Den svenska brigaden i Finland prioriterade mitt under brinnande inbördeskrig att skicka hem soldater för att agera strejkbrytare i Stuverikonflikten i Kristinehamn 1918. Enligt uppgifter i Svd 1928 ska SNS ha haft 500-700 medlemmar, dvs organiserade strejkbrytare. 1930 hade medlemssiffran sjunkit till 200. 1931 erhöll SNS ekonomiskt stöd från SAF (nuvarande Svenskt Näringsliv) i samband med strejken som ledde till skotten och morden på arbetare i Ådalen.
I samband med en rättegång om förskingring 1930 kommer det fram interna dokument som visar att SNS fick ekonomiskt stöd från 174 företag och organisationer under åren 1925-1930, däribland AEG, ASEA, Barnängen, General Motors, Mariestads bryggeri, Nordiska Kompaniet (NK), Sporrong, SAF (nuvarande Svenskt Näringsliv), Svenska Dagbladet, Åhlen och Åkerlunds förlag (idag Bonniers) m.fl.
Det fanns en mängd andra strejkbrytarorganisationer. Men dessa tre är bland de mer intressanta.
Andra organisationer var:
Boytons Arbetsbyrå
Centralförbundet Rädda skörden
Surtaxkommitten (en del av SAF)
Skandinaviska förmedlingsbyrån
Herous arbetsbyrå
Arbetets skyddskår, ASK
Fria arbetareförbundet
Sveriges Arbetsmannaförbund
De oorganiserades förening
Arbetsbyrån för oorganiserade
Svenska Lantarbetsgivarnas Centralförening, SLA
Vesterbergslagens Strejkbrytarförbund
Sundsvalls fria kommunalarbetarförening
Västra Sveriges Bredskapskår
Föreningen för oorganiserad arbetskraft
Riksberedskapskommittén (Tidningsutgivarnas egna strejkbryteriorganisation)