Fick gå från städfirman

Men Anita Noorai Aggarwal tog strid och belönas med årets Civilkuragepris

Anita Noorai Aggarwal är 20 år. För två år sedan kom hon till Sverige från Indien. Hon lärde sig svenska och fick jobb på städföretaget Accent förra året.

Kunderna var nöjda med hennes arbete och arbetsgivaren lovade fortsatt jobb. Men en dag i slutet på april i år fick hon beskedet att hon inte längre var önskvärd. Över en natt blev hon arbetslös från vad som visade sig vara ett falskt vikariat.

LS-medlemmen Anita Noorai Aggarwal påbörjade då en strid för sina och arbetskamraternas rättigheter.

I tisdags mottog hon SAC:s Civilkuragepris som syndikalisterna inrättade efter mordet på den fackliga aktivisten Björn Söderberg 1999.

Grattis till Civilkuragepriset, hur känns det att vara årets vinnare?

- Jag blev väldigt glad när jag fick höra det och jag känner mig uppmuntrad till att fortsätta kämpa mot saker som är fel. Det är också något jag kan berätta för andra, arbetskamrater och så, många är så rädda för att kämpa för sina rättigheter för de tror att de svenska företagen är så mäktiga. Men det är annorlunda här i Sverige, här har alla rättigheter, även barnen och de som är nya i landet.

Du kom till Sverige för två år sedan, kan du berätta lite om dig själv och din bakgrund?

- Jag lämnade Kashmir i Indien efter att min mor och min far dödats av terrorister. Jag var rädd, ensam och utan jobb och eftersom det är omöjligt för kvinnor att bo och leva ensamma i Indien var min situation ohållbar.

Du jobbade ett tag som montör, men fick städjobb på Accent i november förra året. Hur var det att arbeta på Accent?

- Arbetet var väldigt tungt eftersom det var vinter när jag började där. Det blev smutsigt så fort man hade städat på grund av all snö och sand. När ett golv var färdigsvabbat så kom någon gående och golvet blev skitigt på en gång så att allt fick göras om.

- Ett annat problem var att jag hade svårt att göra mig förstådd med dem jag jobbade med eftersom flera varken pratade svenska eller engelska. Jag jobbade i en grupp med fyra andra kvinnor och en teamledare. Flera av dem, bland andra teamledaren, var från Etiopien och hon ville helst jobba med kvinnor från sitt hemland.

Du hade kontrakt som förnyades månadsvis men blev lovad fortsatt jobb.

- Ja, mina arbetsledare och chefer talade om att jag skulle få jobba under sommaren. Arbetet skulle då bli lättare och att det skulle väga upp att det var så tungt att jobba under vintern.

Men så blev det inte. Vad hände?

- Min arbetsledare sade att kunderna där jag städade, på SPP, var nöjda men att min teamledare hade klagat på mig. Därför skulle jag inte längre få jobba på SPP, men arbetsledaren sade att jag skulle få ett annat jobb om det fanns något. Men jag fick aldrig något annat jobb.

Hur reagerade du då?

- Det kom så plötsligt, från en dag till en annan. De förvarnade mig inte ens så att jag skulle kunna hitta ett nytt jobb. Jag blev orolig över att vara arbetslös, men jag blev också arg, jag hade inte gjort något fel och jag hade inte tagit ut någon ledighet - ändå stod jag utan jobb.

Redan några månader tidigare hade du gått med i facket. Vad var det som fick dig att göra det och varför valde du Stockholms LS?

- Det var en vän som rådde mig att gå med i facket och det var genom honom och facket som jag fick reda på att jag har rättigheter. Jag är ny i Sverige och kände inte till den svenska lagstiftningen. Min kompis är själv med i Stockholms LS och han berättade att de verkligen hjälper en om man får problem, att de lyssnar på en.

- Min teamledare försökte få mig att gå med i hennes fack men jag sade att jag ville välja fack själv och det gillade hon inte.

Så när du plötsligt stod utan jobb vände du dig till LS. Vad hände sedan?

- Jag och några från Stockholms LS Utan Papper-grupp åkte till Accents huvudkontor. De blev förvånade för de visste inte att jag var med i facket. Vi beställde ut mina anställningspapper och då såg vi att de hade ändrat i dem. Där det tidigare hade stått vikariat hade de skrivit arbetstopp i stället.

- Under ett senare möte erbjöd de mig en månadslön, men vi krävde att de skulle ge mig mitt jobb tillbaka, eller tre månadslöner. Jag väntar fortfarande på besked.

Du är som du sade ganska ny i Sverige och du har inget permanent uppehållstillstånd. Kan du beskriva hur det påverkar dig på arbetsmarknaden?

- Det är svårt att få jobb i Sverige. För dem som nyss kommit hit är det ännu svårare. När jag jobbade på Accent var jag rädd för att förlora mitt jobb för jag hade ingen som kunde hjälpa mig och så är det fortfarande. Och min arbetsledare visste allt detta, han kände till min situation, men brydde sig inte om det.

Tycker du att din arbetsgivare drog nytta av att du inte hade uppehållstillstånd?

- Ja, det gjorde de. De vet att som ny i landet känner du inte till lagstiftningen. Om arbetsgivaren gör fel så vet vi det inte - jag kände inte till lagarna. Det finns inga svenskar som jobbar där och bara ett fåtal kan prata svenska eller engelska. Det är bara cheferna som är svenska. Därför kan de anställa folk några månader i taget och sedan sparka dem. Min chef sade till mig att de inte behöver fast anställda.

- Accent sa åt mig att skriva på papper varje månad och trots att jag inte visste vad de betydde kände jag att jag var tvungen att tro på dem och göra som de sade för att inte få sparken.

I slutet av augusti ordnade du och Utan Papper-gruppen flygbladsutdelning och ett möte för andra på Accent som befinner sig i liknande situationer. Kan du berätta vad som hände på mötet?

- Det kom fem stycken, alla var fast anställda. De som inte var det vågade inte komma för de var rädda att förlora sina jobb.

- Vi pratade om vad som hade hänt mig och sedan berättade de om sina problem. De hade det ungefär som jag: Nöjda kunder, men svenska arbetsledare som kontrollerade deras arbete genom kolla under soffan eller på toaletten och betygsatte arbetet.

- Städningen måste gå snabbt, det finns inte mycket tid men om de hittar det minsta damm eller smuts så delar de ut lägre poäng, 90 procent i stället för 100. De behandlar en som om man inte är värd något.

Vilken respons fick ni av dem som deltog i mötet?

- De tyckte det var bra att vi hade anordnat det och de var intresserade av att gå med i Stockholms LS.

Hur reagerade dina arbetskamrater när du tog strid?

- De tyckte det var bra att någon statuerade exempel. Tidigare kunde Accent behandla folk hur som helst men det kan de inte längre.

Du gjorde något som många skulle vara rädda för när du konfronterade din chef och Accent. Hur hittade du modet att göra det?

- Först blev jag ledsen och grät inför min chef. Jag gjorde ett bra jobb där och jag gjorde inget fel och därför var det en stor förolämpning när min arbetsledare sade att jag skulle få sparken. Sedan vände jag mig till Stockholms LS, de och Utan Papper-gruppen gav mig stöd.

- Accent gjorde fel och därför ville jag ta strid. Det handlar inte bara om jobbet, jag vet att jag gör ett bra jobb så jag visste att jag skulle kunna få ett nytt arbete. Men jag ville att Accent skulle förstå att det de gjorde var fel.

Vad ska du göra nu?

- Jag kommer att fortsätta arbeta med Utan Papper-gruppen och i facket. Jag väntar fortfarande på att få uppehållstillstånd, men om jag får det skulle jag gå en till kurs i svenska och sedan läsa till sjuksköterska.

BELLA FRANK

Ursprungligen publicerad i tidningen Arbetaren nr.42-2004